Dag 6: Lyxfällan

Igår såg jag säsongens första avsnitt av Lyxfällan hemma hos en kompis. Programmet väcker alltid dubbla känslor. Det gör mig övertygad om att inte slarva med min ekonomi och jag inser hur nära jag är att hamna i samma situation som en del medverkande. Samtidigt känner jag obehag inför en del inslag. Inte för att jag känner mig träffad, hela programmet har den effekten på mig, utan för att det i vissa kommentarer från programledarna finns en fördömande underton. De visar sympati inför de medverkandes situation och de är ofta både allvarliga och tufft sakliga, men så plötsligt påtvingar de någon av deltagarna en stark skamkänsla. "Det här borde ni väl ha fattat", en kommentar som alltid lämnar en med tanken att de som är med i programmet ska uppfattas som lite dumma, vilket måste innebära att jag för egen del måste dra slutsatsen att även jag är dum som satt mig i en prekär situation. Programmet blir i det ögonblicket till för dem som inte har några ekonomiska problem, men som gärna gluttar in i någon annans elände. Jag minns en hantverkare som jag en gång anlitade. Vi pratade om Lyxfällan och han skrockade förnöjt: "Jag förstår inte hur vissa människor ställer till det för sig". Kanske behövs dramaturgin för att det ska bli intressant TV, men det ger mig avsmak att programledarna uppfattar sig som så väsensskilda ifrån de medverkande i programmet.
De som är medverkar är inte dumma, de allra flesta fattar att de har satt sig i svårigheter av egen kraft, de har bara av olika inre skäl inte kunnat göra något åt saken. Jag önskar att programmet hade lyft fram de aspekterna mer. Men då hade kanske ingen tittat?