Dag 49: Priset på fysiologiska behov - mat, del 2

Jag räknar på mänskliga behov i relation till Maslows behovspyramid, se dag 42.

För att kunna räkna ut en månadskostnad för en matkasse behöver jag referenser. Jag har bestämt mig för följande tre:
1. Olika myndigheters normer för matkostnad/månad

2. Livsmedelsverkets syn på näringsbehov

3. Egen studie eller enkelt uttryckt: Handla själv, laga och kolla vad det kostar.

Myndighetsnormer

Enligt Konsumentverket behöver en vuxen människa i genomsnitt 1 795 kr/månad till mat om alla måltider lagas hemma. Unga män behöver mer pengar, äldre kvinnor mindre. Summan är enligt Konsumentverket behovsbaserad och konsumtionsnivån bedöms som "skälig". Hänsyn tas också till miljön och till att pengarna ska räcka utan extraordinär kunskap eller utrustning utöver det vanliga. Konsumentverket har många källor för sina beräkningar, även internationella (nordiska), trots det tänker andra myndigheter helt annorlunda om människans matbehov i Sverige.

I den riksnorm som regeringen beslutar om årligen och som ligger till grund för Socialtjänstens beslut om försörjningsstöd behöver en vuxen människa ca 1 690 kr till mat per månad, oavsett kön. Relaterat till Konsumentverkets siffror är unga män därmed ordentligt diskriminerade i riksnormen.

En asylsökande har enligt Migrationsverket ett ännu lägre behov. 2 130 kr per månad ska räcka till mat, kläder/skor, sjukvård, medicin, tandvård, förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter. Matkostnaden är inte exakt specificerad, men om 1 690 kr avsätts till livsmedel ska 440 kr per månad räcka till allt det övriga och det är onekligen inte mycket.

Störst behov har enligt svenska myndigheter en person vars inkomst blivit utmätt av Kronofogden. En ensamstående får behålla 4 665 kr/månad i ett s.k. normalbelopp, vilket ska räcka till det mesta utan boende. Den tänkta matkostnaden anges inte, men svårt skuldsatta är tydligen hungrigare än asylsökande? Så långt pengarna. Hur ser de fysiologiska behoven ut?

Näringsbehov

Att enkelt avgöra vad kroppen behöver näringsfysiologiskt är lika omöjligt som att räkna på mänskliga behov. Exempelvis står intag i relation till förbrukning: Den som springer i skogen måste äta mer än den som aldrig lämnar soffan. Dessutom finns det fler kostråd i Sverige än det finns sjöar i Finland. Livsmedelsverket lyfter fram variationen i kostcirkeln med sju typer av livsmedel. Andra "experter" ställer sig frågande: Är kolhydrater basen i kosten eller inte? Hur mycket protein behöver vi? Är fett skadligt, nödvändigt eller nyttigt? Fet fisk ska vi äta, men inte strömming för den är full av dioxiner? Borde vi inte äta mer nötter som på stenåldern? Det fortsätter i evighet. Ärligt talat har jag ingen lust att bli kostexpert för att räkna på mänskliga behov. Jag gör därför några antaganden baserat på Livsmedelsverkets rekommendationer:

1. Det är viktigt att äta varierat med mat från kostcirkelns olika delar. Kött kan bytas ut mot baljväxter

2. Bra att äta mycket frukt, grönsaker, fet fisk och fibrer.

3. Hellre välja fleromättat fett än mättat fett

4. Ungefär hälften av kostintaget ska bestå av kolhydrater, en tredjedel av fett och resten av protein

Egen studie

Med början den 1/10 ska jag räkna exakt på vad maten jag äter kostar . Studien kommer att pågå i 15 dagar. Jag kommer att utgå ifrån vad kroppen behöver och alltså inte äta raffinerat socker i godis, glass, kakor eller sylt, inläggningar etc. Och heller ingen alkohol. Jag kommer att äta mig mätt, men inte mer, i tre huvudmål och två mellanmål. Alltså blir det min ämnesomsättning som blir referens för det här experimentet.

Av miljöhänsyn drar jag ner på oxköttet och lagar överhuvudtaget mer vegetarisk mat. En stor del av Indiens 1 miljard invånare lagar mat i det vegetariska köket så behovet av kött är till vissa delar inlärt. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att kött (framförallt fisk) innehåller stora mängder näringsämnen som kroppen behöver. 

Mina inköp gör jag i närliggande olika affärer beroende på aktuella priser. Jag kommer att handla till extrapriser när det finns, men inte åka över hela stan för att göra tidskrävande kap. Inköpen ska alltså vara vardagliga och "normala". För att kunna använda mat som redan finns hemma kommer jag att räkna fram dagspriset på den maten i förhållande till nyttjad mängd.

Även om näringsintaget ska varieras kommer jag att göra större grytor och ibland äta samma mat flera dagar i rad. Kanske inte så roligt, men behovet av att äta olika mat varje dag är knappast genuint. Dessutom minimerar det eventuellt svinn. Jag kommer också att frysa lagad mat och ta fram senare. 

Sen ska jag sätta en månadskostnad på behovet av mat. Återkommer.

Dag 49: Rut

Enligt dagens pappers-DN är Rut en svenskfödd 42-årig kvinna med minst gymnasieutbildning. Hemma hos oss är Rut en 42-årig universitetsutbildad man med viss övervikt.

Dag 48: Oväntad intäkt

Idag fick jag ett brev på posten från min bank. Jag har satt in 1 250 kr på ett av bankens konton och angett fel referensnummer. Jag tänkte först att de skickat brevet till fel person, men när jag kontrollerat min betalningshistorik insåg jag att pengarna, avsedda som avbetalning på min kreditkortsskuld (några månader före jag tog tag i avbetalningar på allvar) hamnat på ett annat av bankens konton som ligger kvar i min rullista för betalningsmottagare sedan tidigare. Det skrämmer mig att jag skickat iväg 1 250 kr utan att någonsin sakna dem, men mest är jag glad. Skulden minskar något.

Dag 47: Fysiologiska behov - mat, del 1

Jag försöker räknar på mänskliga behov. Se förra inlägget.

Att andas är gratis om hjärtat slår normalt. I annat fall träder förhoppningsvis den skattefinansierade sjukvården in. Eftersom den person vars behov jag räknar på är frisk, ingår andningen i månadskostnaden för mänskliga behov.

Mat och vatten är däremot oomtvistade fysiologiska behov som kostar pengar i ett urbant samhälle. Möjligheten att  odla sin mat själv när man bor i stan är ytterst begränsad. För de flesta går det på sin höjd att dryga ut kryddförrådet med basilika, timjan m.m och möjligtvis med några tomater, som odlas på balkongen.
Odling i något större skala kräver att man vänder sig till en av de 45 koloniträdgårdsföreningarna i Stockholm stad och ställer sig i kö för en liten bit mark. Lyckas man få en lott kan man skörda en del grönsaker och rotfrukter, men även om man räknar högt berör det bara några tusen människor i Stockholmsområdet. Dessutom finns det ett antal andra frågor som skulle behöva redas ut om man tar med hemodlad i en behovskalkyl för mat. Ett exempel är den tid man lägger ner i förhållande till skörd - tid man istället kan använda till lönearbete. Därmed tar jag inte med egen odlad mat i den här kalkylen utan håller mig till den köpta.

Genuina behov behöver också skiljas från inlärda. En "sweet tooth" som häller i sig sockerdricka (även om ingen dricker just sockerdricka längre) har ett inlärt behov, även om det känns i hela kroppen att sockret behövs. Hjärnan gillar socker och trycker på belöningsknappen så fort läsken rinner ner i magen, men kroppen mår i långa loppet inte bra. Det vet vi

En "Foodie" upplever nog att goda maträtter är en viktig del av livet, men behovet är väl dels att skapa stor njutning, vilket så klart är viktigt, men knappast grundläggande, och dels socialt, dvs att med mat skapa trevliga sammankomster och möjligtvis att imponera på sig själv och andra - alltså är Foodiens behov av lyxig mat inlärt och inte genuint. Social samvaro är naturligtvis ett genuint behov, men inte kopplingen till den extravaganta maten. Det går att träffas över en linsgryta.

Listan på inlärda behov kan göras lång, men det här är ingen vetenskaplig uppsats så nu får det räcka. Istället konstaterar jag att mat i ett behovsperspektiv är det som kroppen fysiologiskt behöver för att kunna överleva på kort och lång sikt. Det senare är viktigt eftersom hänsyn då måste tas till om maten är nyttig och inte bara består av bukfylla. En viss njutning- att maten smakar gott - är också nödvändig, annars vet vi inte att maten är vällagad och ofarlig.

I ett kommande inlägg ska jag försöka reda ut hur mycket en matkasse kostar per månad för en vuxen människa i relation till näringsbehov. Det blir väl roligt?

Dag 42: Vad kostar behovet att leva?

Går det att sätta ett pris på behov? En kostnad som motsvarar det jag - en vuxen människa - verkligen behöver? Naturligtvis går det inte- variationerna i upplevelser och i faktiska omständigheter mellan olika människor är oändliga. Men jag ska ändå pröva. Jag ska göra ett försök att räkna ut en månadskostnad för en vuxen människas genuina behov i relation till de inbillade och verkliga hinder/möjligheter och förutsättningar som ges i vårt samhälle. För att räkna fram ett fast pris måste jag göra avgränsningar:

För det första behöver jag en "behovsteori" för att själv slippa famla efter vilka behov en människa har. Jag väljer Maslows behovspyramid som modell eftersom den är illustrativ och tydlig. Den är knappast evidensbaserad och dess plats inom motivationspsykologin är ifrågasatt, men den passar mitt upplägg. Dessutom är det här ingen avhandling utan ett experiment som syftar till att roa mig. Målet är att beräkna kostnader för samtliga delar i pyramiden och därmed ta utgångspunkt i att behov mer eller mindre behöver tillfredsställas på alla nivåer för att bibehålla liv på längre sikt. Jag ska i någon mån också försöka väva in mer moderna tankegångar.

Bilden ovan är tagen från Wikipedia.

För det andra krävs ett sorteringsarbete där jag urskiljer det jag lärt mig att behöva från genuina behov. Jag återkommer till vad jag menar med det.

En tredje avgränsning är vems utgifter jag räknar på. Jag väljer en enskild frisk vuxen mans eller möjligtvis kvinnas kostnader, inte nödvändigtvis en ensamstående person, men någon som inte har ett personligt/juridiskt ansvar för någon annan än sig själv. Har man barn och/eller gamla föräldrar och/eller är sjuk blir resonemangen helt annorlunda. Jag ska försöka mig på en del jämförelser med andra familjebilder, men ytterst försöker komma fram till priset på en vuxen frisk människas behov. 

Den fjärde avgränsningen är var kostnaden är relevant. Jag väljer storstad i Sverige, dels för att det motsvarar min egen levnadssituation och dels för att uppgiften annars blir omöjlig. Ska jag ta hänsyn till kostnader för boende i olika delar av Sverige/världen och samtidigt förhålla mig till den oerhört skiftande generella levnadsstandard och förväntningar på levnadsstandard som finns i olika delar av världen, blir variationerna för stora.

Den femte avgränsningen är att jag avstår från att relatera mina beräkningar till kostnad för skatt eftersom den inte är frivillig. Jag bortser även från att sätta ett eget pris på den samhällsservice vi får för skatten. Sjukvård, vägar m.m. ingår därmed som grundförutsättningar.

Avslutningsvis krävs en social och kulturell avgränsning. Jag räknar på behoven hos en vuxen person som är etnisk svensk. Annars måste jag exempelvis ta hänsyn till olika syn på personligt och ekonomiskt ansvar för släkt och vänner. Och då blir det för svårt.

Jag kommer att börja med de fysiologiska behoven- i nästa inlägg.

Dag 36: Kortlös

När jag började spara för 36 dagar sedan klippte jag mitt kreditkort i fyra bitar. Nu har jag klippt sönder samtliga kundkort. Jag har har tröttnat på kartläggningen av mina köpvanor som dyker upp i brevlådan i form av reklamblad med rabatt på "mina vanligaste varor" och jag vill inte handla i en särskild butik bara för att jag har kort där eller för att jag genom insättning låter dagligvarukedjorna förvara mina pengar tills jag kommer med mitt kort för att köpa mjöl och socker. Jag har tröttnat på korten, det är slöseri med plast. Och det är slöseri med plats i min plånbok och i mina lådor och framförallt slöseri med min tid och hjärnkapacitet eftersom det är jag som måste radera alla mail som erbjuder mig allt jag behöver.

Dag 34: Generositet

Problemet med givmildhet är att det gör dig fattigare. Inte som människa, men krasst ekonomiskt. Ger du generöst blir du oftast bemött generöst, men en gemensam kväll på krogen återgäldas inte med en insättning på ditt konto. Istället blir det återbjudning och nybjudning och påbjudning igen. Allt för att visa hur generösa vi är mot varandra eller för att det helt enkelt får oss att må bra. Och plånboken blir tunnare och skulderna blir större i takt med att gemenskapen växer.
Radioprogrammet Plånboken belyser generositeten i ett intressant inslag. Bl.a. beskrivs hur generaldirektören på Tillväxtverket varit givmild mot sin personal med andras pengar, dvs våra pengar- skattebetalarnas pengar. Och det får man inte. Det slår mig att jag ibland också varit givmild med andras pengar, dock har jag inte tagit någons pengar som GD på Tillväxtverket, men dock lånat på banken när jag använt mitt kreditkort. Skillnaden är nog hårfin. Fråga Mona Sahlin.

Dag 33: Manöverutrymme

Pengar ger inte frihet. Inte för mig. Frihet är något mycket mer grundläggande och svårfångat. Men pengar ger manöverutrymme för att hantera en tillfällig svacka i humöret eller för att vardagen inte ska innehålla så mycket vardag. Jag inser hur viktigt det utrymmet är för mig, hur min något depressiva läggning tillfälligt kan muntras upp av ett besök på en restaurang.

Samtidigt undrar jag vad jag är utan pengar? Jag tar t ex inte mitt ansvar som konsument och bidrar på det viset inte till vår gemensamma tillväxt och välfärd. Alltså måste jag bli något annat som människa, det som alla motståndare till konsumtionssamhället pratar om. Bli något mer, oklart vad. Kanske ska man ägna sig åt fortplantning och vara bärare av ett antal moraliska värden och handla därefter. Eller så ska man förkovra sig själv och ägna sig åt bildningsverksamhet. Jag vet inte. Ärligt talat är det svårt att orientera sig i vårt samhälle utan pengar i handen när man vant sig vid att ha dem. Och jag tycker om att ha dem. Många andra människor har inget val för de har inga pengar. Jag har åtminstone det- ett val. Kanske är det vad jag är: Någon som väljer. Och då väljer jag att hålla igen, men bara för att manöverutrymmet ska öka på sikt.

Dag 33: Falsk säkerhet

På resor har jag alltid haft med mig mitt kreditkort. Det har tjänat som en säkerhet ifall jag skulle förlora bankkortet där kontanterna finns. Scenariot har alltid blivit detsamma: Kreditkortet har plötsligt åkt fram vid betalning på restaurangen eller i affären när bankkortet blivit kvar i byxorna på rummet. Jag har då gjort snabba överslag i huvudet och tänkt att jag senare ska föra över pengar från mitt bankkonto till kreditkortet och på det viset täcka upp för underskottet. Det gör jag sedan aldrig. Istället ökar min skuld och de kontanter jag har går åt till annat.
Nu tänker jag att istället för ett kreditkort kan jag ha med mig ett extra bankkort. Det kostar 100 kr/år för ett extrakort i min bank. Då måste jag se till att reskassan räcker, alltså måste semesterresan innehålla vissa begränsningar. Det är tråkigt med begränsningar, men realistiskt.
 I alla händelser dröjer det länge innan det blir någon självfinansierad turistresa för min del. Men jag kan tänker på det och det är alltid något.

Dag 29: Ekonomibloggarna

Det finns de som brukar säga att det bara finns två sorters människor. Vilka dessa två sorter är beror alldeles på vem som för stunden har ordet och brukar skilja sig väsentligt från bedömare till bedömare. Själv tror jag att det finns minst tre sorters människor, eller kanske fyra eller fler...
Däremot förefaller det finnas två sorters ekonomibloggar, som är varandras totala motsatser: Dels finns bloggarna som skrivs av överskuldsatta, vilka handlar om svårigheterna med att verkligen inte ha några pengar och dessutom inget hopp om att någonsin få några. Dels finns de bloggar som skrivs av människor som vill bli rika. Där får man lära sig om aktier, hur man blir lyckad = ekonomiskt oberoende och hur den första miljarden helst ska tjänas på en eftermiddag. De överskuldsatta har min sympati. De som vill bli rika väcker min avund eftersom de orkar bry sig om sin ekonomi - hela tiden.

Dag 28: Spara massor

Ungefär vid halv ett idag tog jag och min sambo en promenad från vår bostad ner till Södermalm i Stockholm. Vi gick längs kajen i Norra Hammarbyhamnen och gratisgluttade på de bofasta båtarna och gick sedan vidare upp på Katarina Bangata.

Vi passerade flertalet caféer utan att gå in och sparade då minst 150 kr. Vi trängdes med lördagsflanörer på Bondens marknad och tjänade ytterligare säkert 200 kr när vi avböjde att inhandla bondbönor, polkagrisfärgade rödbetor och hemlagad kallpressad rapsolja. Vi valde lördagssolen och stod emot ett spontant biobesök och sparade då 180 kr och gick förbi ett antal affärer som lockade med nyinkomna outfits i höstfärger vilket minskade våra kostnader med ungefär 2 000 kr. Det blev ingen strömming med mos vare sig i Strömmingsvagnen på Slussentorget eller på krogen Blå porten och minst en hundring blev kvar i plånboken tack vare det. På restaurangbesöket undkom vi utgifter på minst 600 kr.

Ingen av seconhand-affärerna med trevliga prylar på Hornsgatan fick något besök och alla impulser att återigen fundera över en kopp kaffe hölls tillbaka vilket gav oss åtminstone 200 kr plus i vår kassa. Vägen gick genom Tanto där frestelsen var stor att sträcka sig över staket och knipa ett äpple från ett av de dignande äppleträden i koloniområdet. Det hade varit gratis, men också en pinsam stöld, så vi avstod. Inte ens den lilla korvförsäljningen längs Årstaviken kunde fresta oss tillräckligt för att stanna och vi sparade så vår sista femtilapp. Slutligen stapplade vi hungriga och med värk i fötterna innanför dörren till vår lägenhet där vi åt hemlagad soppa med macka till. Omkring 3 000 kr sparade vi idag och det bara på att promenera.

Dag 27: Mina surt förvärvade slantar

Under senaste veckan har det gått långsammare för mig att få in pengar. Försäljningarna har minskat, dels för att jag har färre saker att sälja och dels för att grejorna ligger på Blockets bakgård, bortglömda på annonssida 63 med en sidvisning varannan dag. Sakerna har blivit osäljbara eftersom annonserna legat ute för länge, det blir liksom något fel på saker som inte säljs inom två veckor.
Därför känns det trist att räntan på kreditkortet ökade min skuld med 426,39 kr.  Plötsligt blir det oerhört tydligt hur mycket pengar som försvinner till ingenting. Ett pris jag betalar för min oförmåga att vänta. Vänta på att få köpa, vänta på att konsumera, vänta på det roliga, vilket får till konsekvens att jag får betala massa pengar för något jag tyckte var roligt en stund för länge sedan. Ändå tycker jag inte om att vänta, jag vill ha nu, även om jag inte har pengar. Det är en liten knatte som bor i mig och som inte vill bli vuxen. Det är fånigt förstås, men likväl sant. Jag får tugga i mig att min skuld nu ökar igen och fortsätta hålla i, inte ge upp för frestelsen att strunta i alltihop. Jag har i alla fall lunch lagad att ta med mig. Och småutgifterna har inte ökat. Alltid något.

Dag 24: Intervju

Igår blev jag intervjuad av en journalist från radioprogrammet Plånboken. Hon hörde av sig sedan jag skickat ett mail till redaktionen och tipsat dem om mitt bloggprojekt. Under intervjun hade jag en underlig, liten skamsen känsla av att berätta hemligheter om mig själv som borde ha lämnats i det fördolda. Jag försökte prata på, men mina ord skavde i mig själv.

Det är skamligt att inte kunna sköta sina ekonomi. Och det är skamligt att upptäcka det om sig själv, att överge alla försvarstal och uttrycka precis de orden: Jag kan inte hantera pengar. Kanske handlar oförmågan om att förändra sin livsstil om att inte acceptera den skammen, en ovilja att möta verkligheten som den ser ut: Verkligheten om sig själv som okunnig i en av vårt samhälles mest grundläggande funktioner, den som konsument.

Dag 22: Slöseri?

Lovade mig själv för några dagar sedan att undvik biobesök hela månaden. Det sprack igår. 200 kr för mig och sambon, men det var det värt, inte minst eftersom hela augusti passerade utan att jag ens köpte en kopp kaffe. Dessutom var filmen bra (Jag, Anna). Sambon bjöd på godis och dricka. Nu är nöjeskontot stängt för resten av månaden. Och kaffekontot. Och godiskontot. Ja, osv.
Har sålt några saker på Tradera igen, för 191 kr. Det går långsammare nu att få in pengar. Och idéerna är slut. Jag har några saker kvar av värde, men det tar emot. Kanske ett helgarbete, men orkar jag det vid sidan av min heltidstjänst? Ska fundera på saken några dagar.

Dag 21: Kontanter

Jag läser en artikel i dagens DN om hur bankerna tjänar miljarder på korttransaktioner. De tar ut avgifterna av handlarna som höjer priserna för att de inte ska förlora pengar. I slutändan är det konsumenterna som betalar. Så klart, vem annars?
I anslutning till artikeln intervjuar DN några människor om deras kortvanor (finns i tidningens pappersversion). De flesta använder kort, även för småutgifter och kontanterna ligger kvar oanvända i plånboken. En man gör helt annorlunda. Han handlar bara med sedlar och mynt eftersom han då vet hur mycket pengar han gör slut på och hur mycket han har kvar. Han gör naturligtvis rätt. Kortköp är abstrakta och består av siffror på papperskvitton du får i affären. Det berättar hur mycket du har handlat för, men inte vad som finns kvar på kontot. Pengar i plånboken är konkret. Under augusti månads två sista veckor la jag på måndagen ner 500 kr i plånboken och bestämde att det fick räcka för veckans utgifter. Det fungerade. Pengarna räckte på ett sätt som de sällan gör när jag använder kort. Kreditkort är ännu mer abstrakt eftersom det inte ens är dina egna pengar. Kanske borde man ta ut alla pengar från banken (när räkningarna är betalda och sparande ordnat) och lägga dem i ett rum som Joakim von Anka gör. Det räcker i och för sig med ett pyttelitet rum, men ändå, det skulle blir knivskarpt tydligt hur pengarna försvinner när man gör inköp. Det som oroar är naturligtvis stöldrisken, både att ha större summor kontanter i plånboken eller att ha dem liggande hemma. Men att gå till banken och ta ut en "veckopeng" för mat och andra kostnader kan nog fungera. Jag ska ta mig en allvarlig funderare på det kortlösa livet.