Dag 17: Livskvalité?

På tunnelbanan i Stockholm hörde jag två personer diskutera behovet av att spara en del pengar. Diskussionen handlade egentligen inte om sparande utan mer om hur den ene behövde sänka sina kostnader och samtidigt upprätthålla en värdig nivå på livskvalitén. Med andra ord hur han skulle kunna behålla en för honom rimlig konsumtion.

Livskvalité betyder enligt Wikipedia "den upplevda känslan av att leva ett gott liv". För den här kollektivtrafikanten var alltså ett gott liv detsamma som att konsumera. Jag inser att jag länge har tänkt likadant: Att jag måste ha en relativt hög lägsta nivå på utgifterna för att kunna trivas med tillvaron, att det blir tråkigt och innehållslöst annars. Livskvalité kan i och för sig vara gratis. Som att sitta vid havet för den som älskar det (om man bor nära och inte måste bekosta en resa dit), men snart varje annan aktivitet kostar pengar. Att umgås är gratis, men för att det sociala umgänget inte ska börja gnissla krävs det mat och dryck. Åtminstone när man passerat 30. Och det kostar pengar eftersom seden kräver lite finare mat serverad tillsammans med öl och vin. Vem värmer rester när vännerna kommer över på middag? Att skaffa barn kostar 3 miljoner kronor från födsel till vuxen ålder i vårt samhälle. Åtminstone om man får tro sommarprataren Jan Lööf. Det är dyr livskvalité.

Jag inser plötsligt att jag skriver det här inlägget för att jag ställer mig frågan varför jag sparar? Är det enbart för att bli skuldfri eller håller jag igen för att kunna konsumera mer i framtiden? Vill jag skaffa en buffert på banken för att pengarna i plånboken ska bli fria att använda? Förmodligen är det så. Men det finns också något i att inte konsumera som sänker farten. Jag har skrivit om det tidigare och då tänkt att fartfattigt blir tråkigt. Jag vet inte längre. Just nu är det inte tråkigt, bara långsamt. En slags långsam livskvalité om man så vill. Nästa gång blir det nog rester när vännerna kommer.