Jag läser en artikel i dagens DN om hur bankerna tjänar miljarder på korttransaktioner. De tar ut avgifterna av handlarna som höjer priserna för att de inte ska förlora pengar. I slutändan är det konsumenterna som betalar. Så klart, vem annars?
I anslutning till artikeln intervjuar DN några människor om deras kortvanor (finns i tidningens pappersversion). De flesta använder kort, även för småutgifter och kontanterna ligger kvar oanvända i plånboken. En man gör helt annorlunda. Han handlar bara med sedlar och mynt eftersom han då vet hur mycket pengar han gör slut på och hur mycket han har kvar. Han gör naturligtvis rätt. Kortköp är abstrakta och består av siffror på papperskvitton du får i affären. Det berättar hur mycket du har handlat för, men inte vad som finns kvar på kontot. Pengar i plånboken är konkret. Under augusti månads två sista veckor la jag på måndagen ner 500 kr i plånboken och bestämde att det fick räcka för veckans utgifter. Det fungerade. Pengarna räckte på ett sätt som de sällan gör när jag använder kort. Kreditkort är ännu mer abstrakt eftersom det inte ens är dina egna pengar. Kanske borde man ta ut alla pengar från banken (när räkningarna är betalda och sparande ordnat) och lägga dem i ett rum som Joakim von Anka gör. Det räcker i och för sig med ett pyttelitet rum, men ändå, det skulle blir knivskarpt tydligt hur pengarna försvinner när man gör inköp. Det som oroar är naturligtvis stöldrisken, både att ha större summor kontanter i plånboken eller att ha dem liggande hemma. Men att gå till banken och ta ut en "veckopeng" för mat och andra kostnader kan nog fungera. Jag ska ta mig en allvarlig funderare på det kortlösa livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar