Dag 190: Omprövat TV-program

I ett tidigare inlägg var jag starkt kritisk till Lyxfällan eftersom jag tyckte programledarna hade en fördömande ton. Jag har nu sett ett antal program och ändrat mig. Lyxfällan är ett vaccin mot alla köpimpulser och hur jag än letar finns det inget fördömande hos Patrick Grimlund och Magnus Hedberg. Jag inser att den analysen byggde på att jag själv kände mig misslyckad p.g.a. min egen oförmåga. Programledarna kan bli hårda i tonen, men bara då människor försvarar sitt beteende och skyller på olika omständigheter trots att de uppenbarligen har satt sig i en hopplös ekonomisk situation helt på egen hand. Och den hjälp som erbjuds är vettig och rimlig. Jag tycker i och för sig att en del av de pedagogiska inslagen i programmen där människor ska köra en bil genom miljonvallen eller fylla säckar med vikter och dra upp för en backe är ganska fåniga. Men det går ändå att ha överseende med eftersom människor i övrigt får verklig hjälp att förstå och hantera sitt ekonomiska läge. Det är ett stålbad som erbjuds, men ett nödvändigt sådant eftersom skulderna, skammen och hopplösheten har byggts på under så långt tid att "tough love" krävs för att människor ska vakna. För det är med välvilja som programledarna lotsar människor genom deras raserade ekonomi och en önskan om att hjälpa till som är drivkraften. Och när vi nu har vant oss vid att människor visar upp sina svårigheter i TV (det var inte självklart för bara 7-8 år sedan) blir det bestående helhetsintrycket att Lyxfällan är en modern form av konsumentmagasin (vilket andra säkert redan konstaterat för 5 år sedan). Därför ska jag också fortsätta titta.